Dags att tänka omj och göra rätt!

Ett samhälles värdighet mäts med hur man behandlar de sköraste.

Svensk sjukvård står inför stora utmaningar. Dels handlar det om att skapa förutsättningar för vårdens viktigast resurs, dvs. personalen, att kunna utföra sitt arbete med kvalitet och omtanke. Dels handlar det om invånarnas vilja att solidariskt finansiera verksamheten, dels hur vårdsystemet fungerar och presterar.

Med facit i hand vet vi att den fria etableringsrätten snedvrider etableringarna på ett sätt som ofta missgynnar de med de största behoven. Här handlar det inte om att i första hand förkasta alla alternativa vårdgivare även om vår inställning är tydlig, nämligen att vården i huvudsak ska bedriva av det offentliga. Här handlar det om att etableringsfriheten flyttar makten om prioriteringar från demokratin till marknaden, där vinstintresset är nästan alltid den drivande kraften. Det har gett vid handen att etableringar ofta sker där marknaden är som störst, dvs. där stora patientgrupper bor – inte där behoven är som störst. Det ger både över- och underetablering utan att ge dem som finansiera vården möjlighet att påverka hur utbudet av vård ska ges på jämlika villkor.

Utvecklingen har också medfört att mindre komplicerade behandlingar prioriteras på bekostnad av de komplexa och resurskrävande. När utjämning över hela systemet inte medges på samma sätt som tidigare blir väntetiderna till de mest nödvändiga behandlingarna längre och patienternas lidande större. En utveckling som ingen egentligen borde acceptera om invånarnas bästa skulle prioriteras före allt annat. Den utvecklingen får också till följd att kompetensförsörjningen i hela vårdsystemet blir svårare, där de mer avlägsna verksamheterna får svårare att finna personal, eller att anställningar med fler obekväma arbetsvillkor har svårare att locka till sig medarbetare.

Det är lätt av oppositionen att sätta förbudet mot etableringsfrihet mot valfrihet eller mot alternativa driftsformer. En dimridå som endast har till syfte att skrämma väljarna. Men förslag till hur man förändrar rådande läge saknas ofta.

En berättigad fråga blir då vad lösningen är. Det är högtid att säga tydligt NEJ till fri etableringsrätt. Det är högtid att sätta patienternas tillgång till och behov av vård i främsta rummet. Men det är även högtid att trimma våra offentliga verksamheter så att de har förutsättningar att möta behoven genom nya och utvecklade arbetssätt och metoder.

Det borde inte vara svårare än så!

Bijan Zainali