Vi behöver mer sammanhållningspolitik, inte mindre!
För några veckor sedan besökte jag Bryssel för att dels samtala med våra parlamentariker dels för att besöka och samtala med olika branschorganisationer med kontor och verksamhet på plats. Många givande samtal som kretsade kring den gröna omställningen och kollektivtrafikens betydelse för att ställa om persontransporterna till fossilfritt. Jag kunde dock konstatera att under ytan fanns en latent oro för vad den kommande långtidsbudgeten kommer att innehålla. Jag kunde också notera att ordet konkurrenskraft var nästan på allas läppar, och att kommissionen kommer att fokusera kring detta under kommande år, utan att ge avkall på de uppsatta miljö- och hållbarhetsmålen!
Skälet är förstås den osäkerhet som råder kring den fortsatta utvecklingen i världen där signalerna från den nyvalda presidenten i USA är helt annorlunda jämfört med den tidigare. Alla har väl noterat citatet ”Drill baby, drill!”. Det skapar osäkerhet inom industrin vart den amerikanska marknaden är på väg.
Samtidigt har EU att fortsätta hantera Ukraina-kriget, som kan vara avgörande för Europas framtida säkerhet och fred. Vi noterar också från säkerhetskonferensen i München hur USA mer och mer, och mycket hastigt och oannonserat, ändrar sin doktrin vad gäller partnerskapet med EU och Europa. Mycket alarmerande signaler förstås, vilket även det kan ställa EU inför stora ekonomiska prioriteringar och val som kan vara svårsmälta för många länder och sektorer. Vad som händer med doktrinen om sammanhållningspolitiken återstår förstås att se, men utmaningar väntar runt hörnet i vilket fall.
Här hemma är Tidö-regeringen på god väg att centralisera alltmer av styrningen. Man ändrar organisationen för strukturfondspartnerskapet och resurstilldelningen via regioner, man utreder regionernas utvecklingsuppdrag, utreder förstatligande av delar eller hela sjukvården, man rundar mer och mer SKR, och man drar allt fler politiska mandat mot centrum. Varningssignaler som behöver följas och analyseras. En sak är uppenbar; man tror att det blir bättre om besluten fattas högst upp och i Stockholm. Detta ställer ju den kommunala och regionala självstyrelsen på sin spets. Är detta början till någon annan styrningsmodell i landet? Är detta inledningen till en större reform som ger staten mer makt och lokala och regionala mindre?
Onekligen står vi inför ett skifte i synen på sammanhållning och närhetsprincip. Kommer det att skapa mer sammanhållning när olika delar av landet fortsätter att ha mer skiftande förutsättningar, när städer fortsätter att växa och lands- och glesbygden åldras och tappar befolkning?
För oss som socialdemokrater torde ordet sammanhållning fortsätta klinga likadant som solidaritet. Utan en aktiv sammanhållningspolitik går inte att hålla olika delar av EU och landet samman. Utan lokalt och regionalt inflytande anpassas inte politiken utifrån de skiftande behoven.
Trots de turbulenta tiderna behöver vi mer sammanhållningspolitik, inte mindre! På alla nivåer!
Bijan Zainali
Regionråd (S)
Ordförande Västtrafik AB
Socialdemokraterna i Västra Götalandsregione